Vara smal eller vara lycklig- vad är viktigast?

Jag överhörde två kvinnor på en lunchrestaurang idag. De hade beställt köttbullar och mos respektive en hamburgare med pommes. När maten kom in sa kvinnan med köttbullarna till sin vän "Jag äter ju egentligen inte potatismos just nu men alltså jag ÄLSKAR verkligen mos så jag tänkte att jag tar bara lite, lite...". Den andra frågade hur länge hon skulle äta såhär nu då, jag förstod att hon höll på med någon slags diet och hon svarade "jag vet inte riktigt, men tills jag är nöjd liksom".

Jag satt där med min bakade potatis med en ljuvlig röra gjord på oumph och en stor grönsallad intill och fick direkt lite ont i magen. Mat som ju är så himla härligt, gott och socialt, hur gick det till när vi gjorde det till en av våra största fiender?

Här om dagen skrev jag ett inlägg på min Instagram (länk) om kost och att allt blir så extremt att vi till och med är rädda för frukt numera och jag fick så många hejarop och gilla att den bilden fortfarande snurrar och delas på Facebook nu flera dagar senare. Just nu har den nåtts av 13 000 personer, har 58 delningar och nästan 400 gilla på Facebook, och lika mycket på Instagram. Alla höll såklart inte med mig, och det måste man ju inte göra. Vi har alla rätt att ha våra åsikter men jag står starkt grundad i mina och vet också varför jag tycker som jag gör, jag har många års utbildning inom kost och vet hur kroppen fungerar. Att dra alla kolhydrater över en kam, som många gör med extrema dieter där alla former av kolhydrater utesluts, det finns ingen som helst nytta med det. Vi kan alla äta rotfrukter, bönor, linser, råris och quinoa utan att oroa oss för hälsan. Och vi behöver det för att kroppen ska fungera som den ska, varken hjärnan eller musklerna mår särskilt bra utan! Visst kan vi omvandla fett till bränsle men varför? Det ger ingen hälsovinst.

En stark kropp full av kraft och energi, från all typ av mat!

Tillbaka till ämnet, dagens lunch. Det slog mig då igen med full kraft att människor väljer bort så mycket för att se ut på ett visst sätt. Dieter går vi oftast på (det finns såklart undantag) för att gå ner i vikt. Men den här kvinnan var helt normalviktig, inte ett dugg ohälsosam utifrån den aspekten. Ändå valde hon att avstå från något hon "verkligen ÄLSKAR!" för att då följa en viss diet. Hur kan det vara värt det? Vad har gått fel när det är viktigare att vara smal än att vara lycklig? Jag blir så himla ledsen!

Självklart är det viktigt att äta hälsosamt, det vet ni att jag tycker. Jag delar med mig av nyttiga recept här i bloggen varje vecka, förespråkar alltid mycket frukt och grönt, pratar aldrig om kosttillskott och lyfter alltid naturliga och rena råvaror. Men sen säger jag också att en chokladbit emellanåt också är viktigt, för det ger något för själen! Och vi ska ju leva, inte späka oss. Om jag älskar potatismos, kan det då verkligen vara värt det att beställa in det och ta 2-3 tuggor och sen slänga (hallå miljön och alla som svälter i världen!) för att uppnå en viss siffra på vågen eller vad det nu är man jagar? I så fall är det sorgligt!

Jag brukar säga att 80/20 är en bra balans, 80 % bra mat, 20 % mat för själen. Vill du gå ner i vikt så är kanske 90/10 nödvändigt under en period men att ta bort den "sämre" maten (jag ogillar verkligen att prata om mat som dåligt medan folk sväller ihjäl) helt behövs faktiskt inte. Vi måste inte vara extrema för att må bra, vara hälsosamma eller gå ner i vikt. Jag har coachat fitnesstjejer i många och har själv tävlat, jag har varit nere på 7 % kroppsfett och varit i så bra form att man sett fibrerna på musklerna i kroppen. Jag är i dagsläget i rätt hyfsad form om jag får säga det själv, magrutor och tydliga konturer på axlarna, och jag äter både potatis, ris, rotfrukter, frukt, bönor och knäckebröd varje vecka och varje dag. Det gjorde jag även när jag tävlade. Jag väljer bort pasta pga gluten, tar helst bönpasta där, och jag äter sällan mjukt bröd men det händer också såklart. Jag äter choklad varje helg (även om den just nu är mjölkfri pga att jag håller på utreda eventuell allergi, blä!) och fikar gärna en kaka ibland, faktiskt ganska ofta. Så nog fasen går det att hålla sig i form utan att ta bort alla kolhydrater och avstå sånt man verkligen älskar. Och för mig skulle det aldrig vara värt det att avstå precis allt jag tycker om för att se ut på ett visst sätt.

Hennes ord ringer i mina öron och har gjort det hela dagen. "Jag äter ju egentligen inte det här just nu men alltså jag ÄLSKAR verkligen potatismos!" Hälsa i all ära, men att leva då? När ska vi göra det?