Intervju Anna Lissjanis- så blev jag frisk från min ororexi

Veckans intervju är lite extra stark tycker jag, jag har intervjuat min goda vän Anna Lissjanis som under flera år kämpade med ätstörningar. Jag har följt Anna i flera år innan vi sågs första gången och jag minns hur hon kämpade men också var väldigt öppen med sin resa i sin blogg. Idag är hon en så levnadsglad och härlig person och jag är så glad att hon klarade av att besegra sjukdomen! Jag hoppas att intervjun kan ge er läsare ökad insikt kring dessa sjukdomar och att de av er som känner igen er ska känna er lite mindre ensamma, det finns bra hjälp att få och man kan bli frisk igen.

Anna hittar ni på hennes blogg och Instagram, följ henne gärna där för massor av pepp och inspiration!

Här kommer intervjun.

Hej Anna! Så kul att jag får intervjua just dig! Vill du börja med att berätta lite mer om dig själv?

Jag är en 40-årig Jämtländsk tjej, född i Kristianstad, men flyttade som 5-åring till byn Jormvattnet där jag växte upp. Sedan 19 år tillbaka bor jag i Stockholm med man och fyra barn.

Hela mitt vuxna liv har jag stått på två ben – ett inom träningsbranschen och det andra som kreatör av allt från illustrationer till filmer och texter. Jag är både utbildad personlig tränare, arrangör av träningsevent, chefredaktör på webbtidningen SportHälsa, poddare med Rörelseglädjepodden och skriver en av Sveriges största och äldsta träningsbloggar, annalissjanis.se. Min passion för träning, upplevelser och familjeliv är drivkraften till allt!

Jag vet att träningen är en väldigt stor del av ditt liv, både privat och arbetsmässigt, berätta!

Träning har alltid varit en naturlig del av mitt liv, redan från att jag var liten. Jag växte upp i en liten by i norra Jämtland där olika sporter var ett sätt att umgås för oss barn, med allt från brottning till slalom, innebandy, gymnastik, bordtennis och längdskidåkning. Mina föräldrar var också aktiva och lärde tidigt mig och mina syskon att åka skridskor, skidor och att vara med under allt slags kroppsarbete på gården. Redan där tror jag må-bra-känslan du får av rörelse, ofta i kombination med att vara ute i naturen, satte sig.

Sen har min träning varierat under åren, men jag har alltid hållt igång med något. Och parallellt med att jag pluggade Multimediedesign på Karlstads Universitet utbildade jag mig till personlig tränare våren 2000. Sedan dess har jag jobbat på olika gym, som egenföretagare och de senaste åren skribent/chefredaktör inom träningsbranchen.

Jag vet också att du haft en lite strulig bakgrund när det gäller just relationen till träning och mat, hur och när började det?

För mig började problemen inför att jag skulle börja i högstadiet i ett större samhälle 3 mil bort. Jag ville vara snygg (= smal, som idealet var då), men mestadels var mitt mixtrande med maten och förbränningsträning som en slags revolt. När den trygga och lekfulla barndomen togs ifrån mig var detta vad jag kunde kontrollera. När jag inte åt var det ofta för att få uppmärksamhet från min omgivning, visa att jag vägrade bli som ”alla andra”. Att jag hade makten, samtidigt som svälten gav mig en kick. Och på den tiden fanns det inget att läsa om ätstörningar som kunde ha gett mig insikt, istället var det något alla smusslade undan. Man pratade inte alls lika öppet om psykisk ohälsa, förmodligen eftersom uppfattningen var att ”någon som självmant svälter sig själv måste ju vara knäpp”, vilket du vet inte stämmer det minsta.

Jag tog mig ur problemen med hjälp av mina föräldrar, en psykolog på B.U.P. (barn och ungdomspsyk) och senare – nya vänner på gymnasiet i Östersund. Att flytta till en ny stad och "börja om" var en stor del i att bli frisk, liksom att jag fick ny livsgnista i och med att kroppen mådde bra och mina vänner. Sen levde jag ett friskt liv i många år innan nästa svacka, när det blev för mycket av allt under ett par år och jag drabbades av ortorexi. Hela den historian kan du läsa här: ”Allt om ortorexi – fakta, personliga berättelser och hur du blir frisk”.

Vad tror du var orsaken till att du blev sjuk?

Dels att jag alltid haft extremt höga krav på mig själv, men kanske även min plats i syskonskaran. Att vara mellanbarn är inte lätt och jag tror att ätstörningen blev mitt sätt att ropa – SE MIG! Och som jag nämnde ovan, en slags revolt mot att tvingas in i vuxenvärlden med alla krav på att bli en "snygg och framgångsrik" kvinna.

Att vara ortorektiker och jobba med träning känns som en väldigt svår balansgång. Upplevde du det som extra svårt att bli frisk i och med att träningen var en så enormt stor del av ditt liv och inget som egentligen gick att stänga av?

När jag fått sjukdomsinsikt och var under behandling jobbade jag inte, utan var sjukskriven och tränade varken mig själv eller andra. Och nej, jag tror inte mitt jobb eller intresse gjort det svårare att bli frisk. För mig har träningen snarare varit ett verktyg till att hitta tillbaka till att älska min kropp igen. Det finns ju lika många sätt att träna på som individer och eftersom jag började träna på en bas av rörelseglädje som barn är det vad jag föll tillbaka på när jag blev frisk. Jag vet att det är extremt många som har en skev uppfattning om sin kropp och hur man ska träna, med budskap som "aldrig vila" och "all träning måste göra dig bättre" (underförstått - "du duger inte som du är"). Därför känner jag att jag har en viktig plats i branschen som kan berätta om min bakgrund och sprida en annan form av budskap. Att träna för att leva, inte leva för att träna.

Vad var orsaken till att du bestämde dig för att söka hjälp?

Som barn var det inte jag själv som sökte hjälp, utan mina föräldrar som gjorde det (tills jag själv kom till insikt). Som vuxen sökte jag hjälp framför allt för mina barns skull. Jag tror inte de reagerade över hur smal jag var eftersom de var så små och tränade gjorde jag när de var på förskolan, men jag var sällan närvarande. Tankarna låg hela tiden på nästa träningspass, nästa måltid, att se bra ut och prestera till topp. Det är inget liv. Och även när jag insåg det var jag fast i en ond spiral som jag inte kunde ta mig ur på egen hand.

Droppen till att jag verkligen sökte hjälp var när en vän ärligt sa att jag inte såg frisk ut. Att jag borde söka hjälp. Då bestämde jag mig för att bli frisk och valde jag bland olika behandlingscenter.

Berätta hur behandlingen gick till, vilken typ av stöd får man?

Det finns som sagt olika metoder och själv har jag både fått hjälp på Mandometerkliniken och Ylab. Förstnämnda var bra för att bli frisk rent fysiskt, där jag tillbringade varje vardag i ca 2 månader, fick träna på att äta "normala måltider" till mättnad. Fick ordinerad vila i ett varmt rum och ingen träning under hela behandlingsperioden. Sen återgick jag allt mer till ett fritt liv, vilket inte heller var lätt. Svarar mer på det snart..

Att vara en ganska offentlig person igenom detta, var det positivt eller negativt?

För mig positivt. Jag har nog aldrig fått så mycket stöd från mina läsare som då. Det var så många som kände igen sig, som hejade på, som skickade mail om hur de själva tagit tag i sina problem tack vare mig. Så samtidigt som jag gav hopp till andra fick jag bekräftelse från dem om att det jag gjorde var rätt. Det enda negativa jag kan komma på är att jag såhär i efterhand återfått stämpeln som "hon med ortorexi". Att folk kan verka misstänksamma mot mig om jag skulle "tacka nej till en bulle" etc., men det har jag slutat bry mig om nu de senaste åren. Jag vet att jag är frisk, är stark, normalviktig, har regelbunden mens, pigg och glad. Det räcker.

Det är ju en lång resa att bli frisk, hur lång tid tog det innan du ansåg dig frisk, om du gör det? Eller kan man nånsin räkna sig som frisk?

Jag vet att det finns risk att bli sjuk igen eftersom träningen och maten är lättillgängligt att reglera när livet är kaos. Men jag tror ändå det är minimal risk att jag blir så sjuk som jag var i högstadiet och 2013. Jag har för många negativa minnen, men försöker ändå undvika det som triggar mig till ett destruktivt ät- och träningssätt.

Men för att svara på din fråga - ja, man kan bli frisk och jag anser mig frisk! Att jag sover bra, känner livslust och har regelbunden mens är ett bra tecken på det. Dessutom att jag kan vara mer spontan med vad jag äter och hur jag tränar mot innan.

Har du haft några återfall?

Ja, efter behandlingen på Mandometerkliniken tog det ca ett år och sen var jag tillbaka i en lättare form av ortorexi igen. Jag hade gått upp mycket i vikt under behandlingen samtidigt som jag tappat både muskler och kondition. Och eftersom man varken får någon terapi eller hjälp med att återgå till träningen på kliniken spårade det ur. Jag var ju frisk fysiskt, men det mentala problemet satt kvar. Därför sökte jag åter hjälp, på Ylab den här gången där de är specialister på just ortorexi. Där fick jag med mig bra verktyg på hur jag hanterar tankarna kring maten och träningen. Jag fick lära mig lita på min kropp vid träningen, blev av med fobier kring livsmedel och att se det positiva med att vila. Tankesätt och metoder som nu flyter naturligt.

Nu vet jag ju att du är igång och tränar igen ganska mycket, skulle du säga att du har hittat träningsglädjen på riktigt den här gången?

Ja, verkligen. Jag tränar fortfarande mot olika mål i perioder, men aldrig på bekostnad av hälsan eller min familj. Och just den där rörelseglädjen är det som styr vid majoriteten av mina pass. Vaknar jag på morgonen och inte alls känner för att köra det jag tänkt kvällen innan gör jag något annat. Jag har lärt mig att se träningen ur ett större perspektiv, där ett enskilt pass är en droppe mot livslång hållbarhet. Att det inte måste vara så allvarligt. Sen kan jag absolut känna för att lyfta jäkligt tungt eller ösa på med intervaller, men aldrig med samma press på mig själv eller ångest som jag hade då jag var sjuk. Det är stor skillnad att träna med en kropp som mår bra mot en som är under nedbrytning. Den orkar och VILL utvecklas!

Hur gör man för att komma dit du är idag, att ha träningen som en sund och balanserad del av sitt liv?

Oj, det är supersvårt att svara på eftersom det är såpass individuellt. Vi har alla olika erfarenheter, livssituationer och kroppar. Och jag tror inte heller på att försöka skapa "optimal balans", eftersom det inte finns, men att lära känna sig själv. Att hitta träning du verkligen tycker är rolig och/eller mår bra av. Att strunta i vågen, som säger väldigt lite om hur vi mår på insidan och hitta ditt positiva "varför" med träningen. Att låta lusten styra och fokusera mer på känslan istället för synliga resultat, lägga fokus på glädje, styrka och upplevelse istället för utseende och prestation. Med kosten, att tänka välmående och ”kärlek till dig själv” – idag och på sikt, istället för snabba resultat. Lyssna på kroppen – den är bästa guiden till balans och undvik tvång och regler kring mat och träning.

Kort och gott – sänk kraven på dig själv och inse att du duger oavsett vad du presterar. Att styrka och skönhet sitter på insidan, hur klyschigt det än låter.

Hur tänker du kring maten, hur är din relation till den idag och hur har du gjort för att komma dit du är idag?

Som jag nämnde ovan genomsyrar tänket att "jag vill ge min kropp det bästa" mycket av det jag äter. Och ibland är detta chiapudding, frukt och ägg – ibland glass med chokladsås. Mycket av den "nyttiga" maten har jag ätit hela livet, så den är inget jag medvetet planerar, men sen kryddar jag med det lilla extra som jag vet håller mig frisk. Lite tvärt emot de vanliga kostråden du ofta hör, haha, men så är det med ortorexi.

Hur jag kommit dit jag är idag är en blandning av egna erfarenheter under åren, råd jag fått av mina behandlingar, intryck från förebilder jag följer och mina närstående. Men jag tror de flesta förstår att tänka "kärlek till sig själv". Då vet du också vad du ska stoppa i dig, vilket för somliga är mer grönsaker och andra ett mer avslappnat ätbeteendet.

Hur gör du idag för att bibehålla balansen? Jag vet att tex stress kan trigga gamla beteenden och du har ju ett minst sagt hektiskt liv med många barn, mycket jobb osv. Där är det nog också många som känner igen sig, att ha fullt upp och en ganska hög stressnivå i sitt liv. Har du några knep att dela med dig av här?

Jag har faktiskt medvetet valt bort mycket som orsakar den här stressen, för den är ju varken positiv för någon med en tidigare ätstörning eller utan gamla problem. Jag har valt att jobba på ett sätt där jag väljer min nivå själv, men har en trygg basinkomst. Jag tackar oftare nej till inbjudningar som inte gynnar min verksamhet, min familj eller relationen till mina vänner. Och det lustiga är, att ju lugnare min tillvaro är, ju mer kan jag rycka på axlarna åt "den perfekta maten och träningen". Det måste inte vara på ett speciellt sätt, jag kan vara mer spontan – lite som semesterkänsla i vardagen om du förstår?

Så för att hitta min balans behöver jag space. Jag kan inte hålla 1000 bollar i luften, det är inte rimligt för någon av oss. Och om det är mycket en period försöker jag se livet i ett större perspektiv och skala ner något annat. Tänka att detta är en övergående period då det är ok att maten inte alltid är lagad från grunden och att träningspassen är kortare. Det är övergående och om nya bitar ska in i pusslet måste andra bort. Svårt ibland, jag vet, men nödvändigt för att må bra.

De läsare som känner igen sig i din historia och känner att det är dags att ta hjälp, vad kan du säga till dem? Hur börjar man? Vad ska man tänka på?

Först och främst är mitt råd att prata om sina problem med någon man litar på. En vän, sin sambo, en släkting eller terapeut. Ensam är inte stark och du kommer behöva alt stöd du kan få. Sen att inte tro att du klarar att bli frisk på egen hand. Förmodligen har problemen pågått en lång tid, vanor har satt sig, så det behövs experthjälp. Jag har nämnt några olika behandlingscenter i det här inlägget (http://www.annalissjanis.se/2017/12/09/allt-om-ortorexi-fakta-personliga-berattelser-och-hur-du-blir-frisk/ ). Jämför och se vad som passar dig utifrån var du bor, vilken sjukdom du har och vad som passar dig personligen. Sen är det bara att släppa och våga lita på att de kan sin sak. Hitta ditt starka "varför" du vill bli frisk och ge dig sjutton på att du ska fixa det!

Har du några fler tips att dela med dig av för den som jagar den där balansen och vill kunna äta och träna på ett hälsosamt sätt utan ångest?

Jag har skrivit ett helt inlägg om detta med 12 punkter. Läs gärna det här inlägget: http://www.annalissjanis.se/2017/08/06/prestationsangest-kost-och-traning/